.....

Jag uppskattar verkligen människors omtanke och kärlek, men när det gäller den här sjukdomsgrejen så är "åhh, men stackare!!!" det absolut sista jag vill höra. Säg det till vem du vill, viska det bakom ryggen eller nåt sånt. Men JAG vill inte höra det!
Så länge det inte kommer hjälpa så vill jag inte höra det....

Jag försöker däremot fortsätta mitt liv som jag alltid levt det, dvs ge järnet inom sport och idrott. Även fast jag vet att det kommer kosta mig flera dagar av sängliggandes smärta. Men det är det värt..eller?
Jag vill inte veta av att misslyckas. Jag vill fortsätta på gym, som jag alltid gjort trots att jag har den här sjukdomen. Läkaren säger att det både är bra med vila men att aktivitet är absolut nödvändigt...Jag tog bara åt mig av det sista.

Leo finns alltid vid min sida=) och newton såklart...haha! lilltrollet.